Ligger en del av lösningen på prispressen i paketeringen?

Jag jobbar med att ge juridisk och affärsstrategisk rådgivning till arkitekter och tekniska konsulter. En fråga som ofta återkommer i mina samtal med arkitekter är prissättningen – eller snarare prispressen – på arkitekttjänster, särskilt i uppdrag för det offentliga. Upplevelsen är att arvodena är låga, marginalerna små och att det är svårt att ta betalt på ett sätt som speglar den verkliga betydelsen av det arbete som utförs.

Jag har länge tänkt att detta i huvudsak är ett svenskt, eller möjligen nordiskt, problem. Min tes har varit att dagens arvodesnivåer är en trist konsekvens av 1960-talets övergång från ett taxesystem till en självkostnadsprincip. Därigenom gick arkitektens ersättning från att vara kopplad till byggnadens storlek, komplexitet och svårighetsgrad till att baseras på lönekostnaden för den personal som sysselsattes i uppdraget, med tillägg för ett centralt beslutat omkostnadspålägg. Mitt antagande har varit att det är detta kostnadsbaserade tankesätt som sedan levt vidare bland både beställare och konsulter även efter att självkostnadsprincipen i slutet av 1980-talet ersattes med dagens arvodesformer, rörligt eller fast arvode.1

Men så läste jag artikeln ”How architecture fees got so low”2 i Dezeen och den blev något av en väckarklocka för mig. Problemet är uppenbarligen inte alls svenskt eller nordiskt. Det är strukturellt och internationellt. Samma mönster av låga arvoden, hög konkurrens och låg betalningsvilja verkar återfinnas i många länder, möjligen med några undantag i exempelvis Schweiz och Tyskland. Det väckte i sin tur en annan tanke hos mig:

Tänk om den långvariga och svåråtkomliga prispressen inte i första hand beror på historiska arvodesmodeller, utan snarare på hur omgivningen uppfattar arkitekttjänster? Tänk om själva grundorsaken till att vi inte kommer till rätta med prispressen är att arkitekttjänster betraktas som nice to have snarare än need to have?

Jag tänker att det är en helt avgörande skillnad. För det som uppfattas som något extra, något utöver det som egentligen behövs, blir alltid förhandlingsbart när den ekonomiska snaran dras åt. Det som däremot uppfattas som nödvändigt kan inte rationaliseras bort utan risk för allvarliga konsekvenser.

Min upplevelse är att arkitekttjänster alltför ofta hamnar i den första kategorin. Arkitekter betraktas många gånger som ritningsproducerande projektdeltagare och deras tjänster reduceras, åtminstone i tanken hos vissa, till att primärt handla om gestaltning och estetik. Något som gör det som ska byggas lite snyggare och lite mer attraktivt. Något som kan göra att en byggnad sticker ut. Något man kan unna sig när det finns en sudd över i projektbudgeten.

Detta kan jämföras med andra konsultgrupper, såsom jurister, ekonomer och IT-konsulter, som haft en betydligt bättre prismässig utveckling än arkitekterna. Dessa konsulter har alla varit mycket mer framgångsrika i att paketera sina erbjudanden som need to have.

Juristerna har gjort sig till need to have genom att göra gällande att de identifierar och hanterar risker innan de realiseras, säkrar affärer, skyddar kapital och tillgångar samt utgör en avgörande resurs i händelse av tvist. Ekonomerna har gjort sig till need to have genom att göra gällande att de har kontroll på kostnader och kassaflöden, kan optimera lönsamhet och säkra finansiering. IT-konsulterna har gjort sig till need to have genom att göra gällande att de effektiviserar kärnverksamheter, skapar skalbarhet och bidrar till att skydda något av det viktigaste företag har i dag, nämligen sin data.

Gemensamt för dem alla är att de, så att säga, gått från att vara utförare till att bli betraktade som affärskritiska funktioner. Den resan tror jag att arkitekter också behöver göra.

En motsvarande paketering av arkitekttjänster tror jag i högre grad än vad som är fallet idag skulle behöva fokusera på arkitekturens betydelse för de rent affärsmässiga aspekterna av ägande och förhyrning av fastigheter, såsom i vilken utsträckning arkitekturen kan minska byggnadens förvaltningskostnader, på vilket sätt den kan skapa flexibilitet i byggnadens användning och vad det kan leda till i termer av förbättrade intäktsmöjligheter.

Utan detta är jag rädd att prispressen lär bestå länge än.

 

Rebecca Gulding Ward

Advokat

 

 

Fotnoter

1 Carenholm, S., Lundenmark L (2010). Boken om ABK, s. 19-22. Svensk Byggtjänst.

2 Barker, N. (2025-11-18). How architecture fees got so low.  https://www.dezeen.com/2025/11/18/low-architecture-fees-performance-review/

Debiteringsgraden är mycket, men inte allt

Förra veckan skrev Dagens Industri om hur ett av Sveriges största konsultbolag i ett internt meddelande till sina anställda skrivit att ”vår debiteringsgrad är fortsatt otillfredsställande, och vi måste förbättra den – omedelbart”. Något olyckligt uttryckt kan tyckas, men naturligtvis helt rationellt ur ett strikt företagsekonomiskt perspektiv.

Debiteringsgraden är ett centralt nyckeltal i konsultverksamheter

Debiteringsgraden, som är ett centralt nyckeltal i konsultverksamheter, anger hur stor andel av medarbetarnas arbetade timmar som kan faktureras kund. Nyckeltalet är därför något av en indikator på bolagets effektivitet, beläggning och konkurrenskraft. Därtill innebär en högre debiteringsgrad normalt också bättre lönsamhet, och vice versa. Debiteringsgraden är på så sätt mycket viktig, men den är inte allt. För det räcker förstås inte att bara öka antalet timmar i tidredovisningssystemet, det måste också säkerställas att timmarna kan konverteras till intäkter. Här vill jag därför slå ett slag för att på bolagsnivå införa tydligare rutiner för detaljerad, konsekvent och verifierbar redovisning av nedlagd tid i uppdrag, något som jag upplever ofta saknas i branschen idag. Hos många bolag spretar det betänkligt i hur tid redovisas, och det kan bli kostsamt om beställaren har invändningar mot fakturerade belopp.

Skälighetsbedömningen

I det så kallade Täby kommunhus-målet (Svea hovrätt, T 6691-17) prövades bland annat om det ska göras en skälighetsbedömning av konsultens begärda ersättning när parterna i ett konsultavtal, för vilket ABK 09 gäller, har avtalat om ersättningsformen rörligt arvode baserat på nedlagd tid. Med stöd av köplagen fann hovrätten att så är fallet, eftersom den totala ersättningen i ett sådant avtal inte ansågs vara överenskommen (antalet timmar är en okänd faktor). Av 45 § köplagen framgår nämligen att köparen, om priset inte följer av avtalet, ska betala vad som är skäligt med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt.

Hovrätten skriver i domskälen bland annat att ”en allmän utgångspunkt vid skälighetsbedömningen är att den som kräver betalning har att bevisa sitt krav. Frågan om begärd ersättning kan anses skälig eller inte är emellertid en rättslig bedömning som domstolen ska göra. En part har alltså inte bevisbördan för själva skäligheten men däremot för de omständigheter som är avgörande för den skälighetsbedömning som domstolen ska göra […]”. Hovrätten klargör dessutom att skäligheten i konsultens ersättningskrav ska bedömas mot bakgrund av parternas överenskommelse om fakturaunderlagets detaljeringsgrad samt att en utgångspunkt är att underlaget till fakturorna ”ska göra det möjligt att bedöma arbetets art och omfattning samt hur ersättningen beräknats”.

Tydlig och konkret tidredovisning är ofta nyckeln

Även om konsulten kan visa att de timmar som debiterats beställaren faktiskt har lagts ned i uppdraget återstår frågan om tidsåtgången varit skälig, dvs. om nedlagd tid varit befogad sett till uppdragets karaktär och komplexitet m.m. Och här blir redovisningens kvalitet ofta helt avgörande. En alltför schablonmässig eller övergripande tidsredovisning kan mycket väl leda till att konsulten inte anses ha fullgjort sin bevisbörda, med följden att rätten till ersättning för vissa timmar uteblir. Det var för övrigt också precis det som hände i Täby kommunhus-målet.

Debiteringsgraden må alltså vara en viktig faktor när det kommer till lönsamhet, men den är inte ensamt avgörande. Det är minst lika viktigt att de timmar som ligger bakom siffran kan verifieras, beskrivas och motiveras. Först då blir debiteringsgraden inte bara en intern siffra, utan ett mått på verkligt värdeskapande.

 

Rebecca Gulding Ward

Advokat/partner